Fryde sa att vi skulle åka på utflykt. Till Ven. Aldrig hört talas om’et. Båt var man tydligen tvungen att åka för att ta sig dit. Just båten var inte så ball som man skulle kunna tro, snarare blåsigt och trångt av japaneser. Väl i land tog jag täten, tjockisturisterna hyrde cyklar, och nog fan va det var jobbigt att hålla sig till vägrenen när de tog fjorton år på sig att cykla förbi i uppförsbacke.
Fryde blev lite vrång för att den enda veganrestaurangen hade stängt på fredagar. Jag döör! gnällde han men efter ett jävla letande så lugnade han ner sig med en slapp bönburgare med pommestallrik. Stranden var fin tyckte vi alla, trots skyltar om förbud så ägde jag den. Jag kände på vattnet, simmade lite, men att pressa i den varma sanden var mer min melodi. Så här lyder mitt utlåtande om den skånska idyllön Ven; Helvete va turister det va då!
