Aldrig kunde någon ana att det skulle ske. Just i dag, denna dag som började lika grå, kall och hård som betongtrappan i huset. Jag pinnade ner för den. Trappan, fattar du väl. Är du med eller? OK. Porten öppnades och regnet det misshandlar marken som om den hade gjort sig skyldig till det grövsta av brott. Jag skular vant under några cyklar, drar en snabb piss och kutar sedan upp för att lägga nummer två i en vrå i hallen. Gött!
Resten av dagen är lika grå som en sommarhimmel i Malmö.
Men så sprack det upp. Tämligen oväntat får man säga, även för den väderguru husse så gärna vill tro att han är. Kvickt hoppar vi på buss 32 straight down till Ribban Beach 2010. Har inte riktigt hunnit deffa mig, men det kommer. Solen ligger lågt men värmer. Himlen är blå och Torson penetrerar den. Jag möts av en Dogo Argentino vid namn Elsa och vi kramas. Husse vill frysa denna korta stund, konservera den i en mörk oåtkomlig del av hjärtat med möjlighet att ge den ljus när så behövs. Han gör inte det. Han är duktigt slö med kameran.
Okej havet nästa. Är det kallt eller? Jaja, lugna er jag ba värmer upp. Tång, är det gött eller? Ska man äta det? Ok! Jag tar det! Plums. Tack, men 12° är inte okej. Va i helvete är husse så glad för? Stoltheten i honom får honom att börja kraxa. Glädjen i hans hjärta bubblar över och han brister ut i det efterblivna skratt som bara han kan leverera.
Jag ägde en tax också. Alltså på riktigt. Jag hade halva min rosa lem ute då jag under skrämmande lång tid fick bestiga honom och visa vem det är som är Sulan Sulansson. Men han var juste. Vi hade ball, det kan man inte komma ifrån. Detta var allt från mig. Er vän i vått och torrt. Mest torrt.
/Sulan.
