Så hade man äntligen vågat sig ut. Detta är min betraktelse.
Jag klarade mig förbi Värnhemstorget där jag mötte hårdhänta gubbar som luktade starkt, fortsatte upp på Kungsgatan som var fylld med unga föräldrar som luktade latte och kräk, och sen vidare ut på Södergatan och mötte någonting som lämnade mig mållös. Va i helvete va detta? Aprilskämtet Allan? De var som jag, fast större, en kropp, två huvuden och helt håriga. Jag kände hur kopplet skakade. Lugna dig Fido. Malte och Mikael är snälla.
– Vad är du, undrade de nyfiket. Jag är Sulan, och det där är Fido, vi är båda små och passar bra ihop. Tur han valde en sån som jag, han hade sett skitdum ut med er, eller hur? Ja, vi hade ägt honom.
Haha ja, men det gör jag också allt som oftast. Ball! Hoppas vi ses nångång igen. Görvi, haj. Sen var det nog för idag. För oss båda. Vi tog bussen hem och jag somnade som vanligt, där det är som varmast, innanför Fidos jacka.
