Sulan sommarjobbar i i år som personlig assistent åt Svennis, hittills helt utan min vetskap. Förutom morgontvätten ingår det tydligen också att befria honom från sin krage, något som är mycket uppskattat, dock inte av mig.
Det är tur att man har någon som tar hand om en när man är liten och sjuk!
De två italienarbröderna Sulan och Raffe möttes upp på stranden för att springa ikapp, bita varandra i rövva och sådär. Det gjorde de bra! Sulan va rätt rå till en början, markerade för lillbrorsan vem som alltid kommer att vara äldst men Rafka var inte sen med att visa att ett par timmar hit och dit inte spelar någon som helst roll. Ni e liia goa’ båda två! som när man var liten. Som tur var svalnade syskonkärleken av en aning när det kom två Bassets lunkande. Mysiga och spännande, men lite långsamma tyckte de båda. Ingen man springer rundor med direkt.
Annan fart blev det på pågarna när det kom en liten italienska trippande. JAJA, hon va ente dum! sa Sulan och mötte upp. Nänä, grann som få instämde Raffe. Romantiken flödade, det var kärlek vid första ögonkastet, det slog gnistor och allt vad det brukar heta. Mycket bus och spring och efter en stund återupptäckte Raffe det fina med två långsamma Bassets och lade sig tillrätta hos dem.
På bussen hem var Sulan så trött att han tyckte att ett dubbelsäte var precis vad han behövde, lade sig ner på sidan, sträckte på sig och vaknade inte förrän han nöjt blev buren hem av sin betjänt till husse.
Gissa vem som fyller halvåret och gissa vem som har en valpkurs avklarad. Sulan! Sulan! Inte så mycket valp längre alltså. Går runt och revirpissar och spanar efter damer som en annan Don Juan. Två högtider som ju såklart måste firas och om jag känner Sulan rätt vid det här laget så innebär det mycket siesta, snatta lite kattmat, ta en och annan bajj och förhoppningsvis slippa allt som innehåller måsten. Allt detta är redan beviljat.
Fryde sa att vi skulle åka på utflykt. Till Ven. Aldrig hört talas om’et. Båt var man tydligen tvungen att åka för att ta sig dit. Just båten var inte så ball som man skulle kunna tro, snarare blåsigt och trångt av japaneser. Väl i land tog jag täten, tjockisturisterna hyrde cyklar, och nog fan va det var jobbigt att hålla sig till vägrenen när de tog fjorton år på sig att cykla förbi i uppförsbacke.
Fryde blev lite vrång för att den enda veganrestaurangen hade stängt på fredagar. Jag döör! gnällde han men efter ett jävla letande så lugnade han ner sig med en slapp bönburgare med pommestallrik. Stranden var fin tyckte vi alla, trots skyltar om förbud så ägde jag den. Jag kände på vattnet, simmade lite, men att pressa i den varma sanden var mer min melodi. Så här lyder mitt utlåtande om den skånska idyllön Ven; Helvete va turister det va då!
