Igår tog jag och Sultanen bussen in till Lund för att hälsa på bror Raffe med husse. På bussen somnade vi båda men väl i Lund möttes vi av en pigg liten Raffe som var sugen på lite syskonbus. Innan det opålitliga aprilvädret svepte förbi så hann vi med en runda i Botaniska trädgården där syskonen charmade en och annan parkarbetare.

När Anders var inne i butik så fick jag vänta med Sulan och Rafka utanför. Läskigt fort började det hagla, snöa och regna på en och samma gång och detta var inte ett så populärt inslag. För att inte de små skulle dö av kyla fick jag sätta mig på huk och låta de krypa upp i knät och gömma sig under mina armar. När Anders hade drygat klart kutade vi till värmen på kontoret där syskonen fick leka av sig ordentligt. Stackars den som försökte jobba. Det höga tempot resulterade i två stycken mycket trötta hundar som somnade gott i solen. Sulan höll sig sedan trött och lugn resten av dagen och somnade tidigt mot kvällen. Skönt tyckte husse.

Påskmiddagen är avklarad och första mötet med barn gick bra. Han lekte, busade och somnade sen rätt skönt i solen. Dukti Sulan, dukti gris.

Så hade man äntligen vågat sig ut. Detta är min betraktelse.

Jag klarade mig förbi Värnhemstorget där jag mötte hårdhänta gubbar som luktade starkt, fortsatte upp på Kungsgatan som var fylld med unga föräldrar som luktade latte och kräk, och sen vidare ut på Södergatan och mötte någonting som lämnade mig mållös. Va i helvete va detta? Aprilskämtet Allan? De var som jag, fast större, en kropp, två huvuden och helt håriga. Jag kände hur kopplet skakade. Lugna dig Fido. Malte och Mikael är snälla.

– Vad är du, undrade de nyfiket. Jag är Sulan, och det där är Fido, vi är båda små och passar bra ihop. Tur han valde en sån som jag, han hade sett skitdum ut med er, eller hur? Ja, vi hade ägt honom.
Haha ja, men det gör jag också allt som oftast. Ball! Hoppas vi ses nångång igen. Görvi, haj. Sen var det nog för idag. För oss båda. Vi tog bussen hem och jag somnade som vanligt, där det är som varmast, innanför Fidos jacka.

I detta hem bor som sagt även två katter och innan Sulan flyttade in så var jag lite nervös över hur det skulle gå. Svennis är ju känd som snällast i Malmö så där var det egentligen ingenting att oroa sig över. 5 dagar tog det, sen låg Svennis och Sulan och somnade i soffan till tråkig torsdags-tv.

Majlis däremot är mer bestämd. En dam som vet vad hon vill helt enkelt. Aningen blåögd vore jag ifall jag hade trott att hon skulle välkomna Sulan med öppna armar när han steg in i huset. Det gjorde jag inte, men ändå gick det så mycket bättre än va jag kunde hoppas på. Inget fräs, inga hårda tassar utan bara en aning försiktighet från bådas sida. Någon vecka senare låg även dem tillsammans i soffan. Fast på lite lagom avstånd sådär.

Svennis lånar Sulans sovplats, Sulan hämnas att tjuva hans mat och Majlis sitter mest lugnt och stilla och betraktar idioterna.