Kategori: Utflykter


Idag är det nyårsafton och för att skapa något bättre förutsättningar för en skotträdd hund så tänkte vi att vi skulle ut på en ordentligt nyårspromenad utanför stan. Bara en kvarts bussresa från dörr till Arrie och fyrverkerier och skit känns långt borta.

Arriesjön är egentligen ett gammalt grustag men när när det lades ner så fylldes hålet istället med vatten. Nu frodar djurriket här men kanske inte just vid den här årstiden. Sul älskar att vara ute i naturen, det är så mycket att lukta på och så balla kullar att kuta upp för.

Nu är vi hemma igen, Sulis är nyduschad och ligger djupt nergrävd under täcke och filtar i sängen. Det smäller så klart redan utanför fönstret men vi spelar musik och än så länge är han för trött för att bry sig.

Året är slut, om bara tre veckor fyller han 2 år och samtidigt som vi redan har varit med om så mycket tillsammans så förstår jag inte riktigt hur snabbt tiden kan gå. Ta hand om er och era hundar, 2012 väntar på oss!

Söndagen tillbringades i bokskogen som sig bör nu när hösten har envisats med att komma. Jag kan uppskatta hösten, det är en mer rogivande årstid och ibland längtar man faktiskt efter den där tjocka tröjan, men det är ju självaste fan va det kan blåsa i den här delen av landet. Knappt ens i skogen, bland alla träd, var det vindstilla. Sen var det lite väl mycket folk i skogen, men om man slutar att gnälla och bortse från detta så var det mycket fint.

Efter skogen tog vi en vända i slottsträdgården där två ekorrar kom klättrandes. Sulan missade båda två – var upptagen med att lukta på piss och fäktas med blåsten. Efter ett par timmars promenad suktade man ju efter kaffe o kaga och Statarmuseet var nära och bra. Här kan man dricka kaffe, äta kakfat, lunch, eller köpa med sig hemmagjord marmeland eller cider. Sen kan man ju besöka museet och se hur statarna hade det förr i tiden, besöka den feta Linderödsgrisen eller skita på ett utedass. Alla möjligheter finns. Sulan pussade en kanin, blev stel av skräck vid synen av grisen Elsie och fattade inte va hönorna kacklade om.

Fryde sa att vi skulle åka på utflykt. Till Ven. Aldrig hört talas om’et. Båt var man tydligen tvungen att åka för att ta sig dit. Just båten var inte så ball som man skulle kunna tro, snarare blåsigt och trångt av japaneser. Väl i land tog jag täten, tjockisturisterna hyrde cyklar, och nog fan va det var jobbigt att hålla sig till vägrenen när de tog fjorton år på sig att cykla förbi i uppförsbacke.

Fryde blev lite vrång för att den enda veganrestaurangen hade stängt på fredagar. Jag döör! gnällde han men efter ett jävla letande så lugnade han ner sig med en slapp bönburgare med pommestallrik. Stranden var fin tyckte vi alla, trots skyltar om förbud så ägde jag den. Jag kände på vattnet, simmade lite, men att pressa i den varma sanden var mer min melodi. Så här lyder mitt utlåtande om den skånska idyllön Ven; Helvete va turister det va då!

Aldrig kunde någon ana att det skulle ske. Just i dag, denna dag som började lika grå, kall och hård som betongtrappan i huset. Jag pinnade ner för den. Trappan, fattar du väl. Är du med eller? OK. Porten öppnades och regnet det misshandlar marken som om den hade gjort sig skyldig till det grövsta av brott. Jag skular vant under några cyklar, drar en snabb piss och kutar sedan upp för att lägga nummer två i en vrå i hallen. Gött!

Resten av dagen är lika grå som en sommarhimmel i Malmö.

Men så sprack det upp. Tämligen oväntat får man säga, även för den väderguru husse så gärna vill tro att han är. Kvickt hoppar vi på buss 32 straight down till Ribban Beach 2010. Har inte riktigt hunnit deffa mig, men det kommer. Solen ligger lågt men värmer. Himlen är blå och Torson penetrerar den. Jag möts av en Dogo Argentino vid namn Elsa och vi kramas. Husse vill frysa denna korta stund, konservera den i en mörk oåtkomlig del av hjärtat med möjlighet att ge den ljus när så behövs. Han gör inte det. Han är duktigt slö med kameran.

Okej havet nästa. Är det kallt eller? Jaja, lugna er jag ba värmer upp. Tång, är det gött eller? Ska man äta det? Ok! Jag tar det! Plums. Tack, men 12° är inte okej. Va i helvete är husse så glad för? Stoltheten i honom får honom att börja kraxa. Glädjen i hans hjärta bubblar över och han brister ut i det efterblivna skratt som bara han kan leverera.

Jag ägde en tax också. Alltså på riktigt. Jag hade halva min rosa lem ute då jag under skrämmande lång tid fick bestiga honom och visa vem det är som är Sulan Sulansson. Men han var juste. Vi hade ball, det kan man inte komma ifrån. Detta var allt från mig. Er vän i vått och torrt. Mest torrt.

/Sulan.

I lördags var det italienarträff på Ribban i Malmö och Sulan fick träffa mamma och brorsan och en massa andra trevliga hundar. Han avslutade med ett försök på agilitybanan men förstod inte riktigt vad man skulle in i ett mörk tunnel och göra. Kuta ifrån tjocke-bulldoggen var desto roligare!